moje je ime teska panika
kad me palis onda idi
lomi do kraja
pridji blize da vidim tajnu
koju cuvas u ocima



det är en lustig känsla du ger mig. i ena sekunden fylls jag med glädje, glöd och värme - i andra panik, ångest och uppgivenhet. hur blev jag sån här? jag brukade älska kärlek och allt som kom med den. nu är jag rädd för den och vet vad som kommer när den försvinner. inte plötsligt försvinner, utan långsamt och plågsamt rinner ut i sanden. fucking hurts, det är vad det gör. och jag vet att det nog är värt det, alla dom bra stunderna då man känner att man lever är verkligen värt det. nog.. men varför skulle jag vilja skada mig själv? för jag vet att det förr eller senare kommer jag få ont. men i know that when the truth is told, i can get what i want or i can just get old. så jag tänker oftast på att vara den jag är och faktiskt leva. men är du rätt person att göra det med? magkänslan kommer och smyger upp i nacken på mig, knackar hål i mitt huvud och jag får panik. men din hand känns trygg och jag vill bara släppa allt och lita på dig, men jag kan inte. jag kan i två sekunder men sen kommer det tillbaka.

så what to do, what to do?