blå blå ögon.. varför är ni så blå? varför lär ni er aldrig? varför sänder ni sjuka signaler till min hjärna varje gång ni trötta vilar på hans händer.. hans hår, hans axlar, kropp.. och varför befaller ni hjärtat att slå trippla slag när ni möter hans? jag vet att de är vackra hans också, precis som ni. ni har visat mig dem, och jag har genom er sett hans klarblåa. jag förstår er, trots att ni går emot min vilja. jag förstår att ni dras till, för, åt hans magi. jag gör det också genom er. jag vill skylla på er, jag vill inte tro att det är jag som leder er dit. jag vill inte tro att det är jag som får hjärtat att slå trippelt och andningen att bli svår.. jag vill inte tro att det är jag själv som gör det torrt i käften - svårt att svälja. mår illa. hjärtat slår alldeles för snabbt av bara blotta tanken på honom.
ni lurar dit mig. ni pratar med min hjärna, med mitt hjärta, med mina lungor. ni blockerar hela mitt jävla nervsystem så att inget fungerar som det ska. jag slås förlamad i några få sekunder. bara för att ni dras åt hans håll.

bara för att ni, mina blå blå ögon, känner hela min kropp och samarbetar med den - mot mig själv.

men vad kan ni göra? hur kan ni rå för allt det där.. när det är jag som stannar upp, blir svag, och säger åt er att titta..