det är som i en skitbra låt, skitbra fast riktigt jävla tung och jobbig - där melodin gör dig helt sjukt ledsen och glad på samma gång - där du inte nöjer dig med att vara fast i din egen kropp, du vill bara skrika, dansa i regn, älska någon, hata någon, du vill vara så mycket mer än den du är i det ögonblicket. det är precis så, som när du står och ser en skitvacker plats framför dig, du har ingen kamera och även om du skulle haft en så är du alldeles för blind för att ta en bra bild. skönheten bländar dig och du vill göra något med den, du vill ta på den, känna den och du vill lyfta upp den och bära den med dig vart du än går. du vill vara ett med den och du vill vara så mycket mer än den du är i det ögonblicket. nu är jag i det ögonblicket, där du efter allt inser att du faktiskt inte kan..

för fan, jag kan inte, jag kan inte spola tillbaka tiden - jag kan inte vara mer än den jag är och jag kan inte få någon att tycka annorlunda än vad den redan tycker. jag kan bara inte..