det är jävligt sent. men ingen tid jag inte är van vid den här sommaren.. det här livet överhuvudtaget. jag bara tänker nu när det känns som att hela världen sover och du också. jag kan inte sova. jag kan bara inte sluta tänka på dig, kolla på dina bilder och hur förbannad jag än är på mig själv och dig för att du blev som du blev, så kan jag inte sluta skratta åt saker jag minns som var så kul med dig. jag bara hatar hur det blev av det lilla som var. tro mig, jag såg det inte som värsta grejen då, och jag trodde inte att något var något det inte var. men ändåå.. först efteråt märkte jag hur jävla gärna jag ville lära känna dig. först efteråt märkte jag vilket intryck du gjort på mig. det är galet. fullkomligt sjukt och samtidigt som jag stör mig så jävla mycket på hur jävla töntig du verkar vara så gillar jag ändå dig på nåt tvistat sätt. men jag är å andra sidan jävligt förvirrad.. kanske hade du tråkat ut mig efter två veckor till (hell no).

snart är mitt hjärta hemma igen.. dzenet alisehovic <3